Alla verkade tycka att 2016 var ett hejdundrande skitår, så även jag. Det var ett kärvt år, det vill jag verkligen säga. Det kändes på något sätt som att vi alla levde så oerhört nära döden. Vintern var riktigt jobbig, sen kom våren som skulle hela mig och allting blev bara mycket, mycket sämre. Så inför jobbsommaren så var jag inte alls beredd, jag var helt enkelt slutkörd. Jag ville inte. En kanske skulle kunna säga att det var någon sorts vägg som jag närmade mig hela tiden. Hursomhelst, eftersommarsäsongen åkte vi på semester igen, denna gången en längre. Och ja, det blev helt enkelt succé. Jag kom hem utvilad, redo för kraschen som jag alltid har strax innan jul. När jag varit kroppsligt ledig från jobb alldeles för länge, suttit vid datorn för mycket och bara vill stå mitt i högsäsong i juli.
Och kraschen kom, oh ja. Det här året var inte alls olikt något annat, utan endast värre. Ni vet när en börjar gripa efter alla halmstrån, kan tänka sig att hoppa in och jobba med VADSOMHELST bara en får ta i! Och jag kunde inte ens anstränga mig för att börja gripa, eftersom jag hade opererat handleden – en investering i framtiden. Ja, såklart. Det var ju bara nu jag hade tid med det här. 6 veckors rehab och under 1kg-lyft på högerhanden. Min sambo har varit min personliga assistent.
Så ja, 2016 – not so good. Men så minns jag ju såklart bara skiten. 2016 var också året jag tog tag i min PMDS, jag tog tag i att operera mig för att kunna fortsätta jobba med det jag vill jobba med, jag fick göra en drömresa, jag fick gå på två bröllop, ja, en massa bra saker hände helt enkelt.
2017 – bring it on. Det här året har fått ett tema; att jobba mer med själen. Mer om detta senare…
Längtan skala 3:1 