Återuppståndelse!

Hm. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Det har alltid funnits, och verkar som att det alltid återkommer. Jag har bloggat sedan lunarstorm fanns, och jag minns hur texterna var sjukt mörka och personliga.
Någon gång sa en jävel till mig: ”Du lever inte i en teveserie, det här är verkliga livet!”. Hm. Jag vet inte riktigt vad den personen ville ha sagt. Drog jag one-liners, skapade jag intriger eller hade jag ett för brett minspel? Varesig det var det ena eller det andra, allt var sant. Jag har alltid bubblat av saker på insidan, som om allting kretsat kring mig och jag hade behövt en egen voice over. Helt sant! Jag ska inte ens förneka det. Jag älskar att diskutera, resonera, bevaka och analysera. Allt. Speciellt människor. Och mig själv.

Jag har alltid göttat mig i gamla skolkataloger, fantiserat om det förflutna (det svåra och det roliga) och gått tillbaks för att läsa gamla mail, blogginlägg och sms. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 7. Jag har haft svårt att planera för framtiden, ha drömmar, fatta att tiden går. Jag lever så ofta med att streta emot tiden. Jag vet seriöst inte varför. Så, vad vill jag säga? Bara att jag behöver få ur mig saker. Få blabba. Det verkar som att de flesta lägger ned sina bloggar och jag startar upp min igen. Som nån jävla tvärsöver. Ja, det är jag. Jag är tvärsöver. Hur många ”jag” innehöll den här texten? Här kommer 2016.