Såhär i slutet av 2017 när det är mellansäsong och jag rastlösheten inte riktigt vill botas av varken promenader eller böcker så brukar jag vara helt besatt av att gå på loppis. Jag har avlagt ett löfte sen länge tillbaks att undvika i största mån att köpa nyproducerat. Vissa saker går extremt bra, andra…. sämre.
Så här kommer nu en utmaning som känns som ett bra stormhandtag att hålla i när hjärnan gärna vill gå in i konsument-mode.
Jag har redan slutat nästan helt att gå på stan, jag har blockerat typ all reklam och jag har avregistrerat mig från typ alla mailutskick. Jag har avföljt väldigt många företag på sociala medier och jag frågar mig konstant ”behöver jag denna eller vill jag bara ha den”?
Visst, jag shoppar till stor del på andrahand och då är det lätt att saker slinker ner trots att jag inte behöver det, men samvetet känns ändå extremt mycket renare då jag vet att pengarna går till något bra och jag har inte köpt nytt. Jag vill verkligen fundera mer över hur jag bidrar till konsumtionshetsen i världen. Vad lägger jag pengar på, varför gör jag det?
Ja, jag känner ändå att jag måste ta i den här frågan lite. Kjell A. Nordström kallar ”resten av Sverige” för skräpyta, och att det kanske inte är bra – men heller inte dåligt. Min första tanke är; han är ett troll. Han är en provokatör! Han provocerar medvetet för att få folk att reagera och för att få uppmärksamhet! Han vill kanske att vi ska diskutera? Han vill kanske att vi ska läsa igen, lyssna igen och tänka; ”Vad fan säger han?!”. Han vill att vi utanför storstäderna ska stå upp för oss själva, upp till kamp!
Åh herregu vad jag hoppas att det är exakt det här som är hans tanke. För det kan bara inte vara som min andra tanke; han är inte riktigt riktig uppe i knoppen. Han har ett människoförakt och en syn på Sverige som är riktigt, riktigt illa. Som rimmar lika illa som de som inte vill att invandrare, adopterade eller nysvenskar i Sverige ska få synas. Han tänker på fullaste allvar att folk vill bo i storstäderna, och inte att det för vissa är ett nödvändigt ont.
Jag är så fruktansvärt less. Jag är så jävla arg ibland över storstadsnormen. Jag är så arg över att jag nästan aldrig får höra min egen dialekt – eller ens en dialekt som är lik min egen – på radio, i TV. Att min bild av Sverige, från min del av Sverige, aldrig någonsin syns. Förutom såklart då vi ska sälja Sverige. Då är det jättebra att ha samer i färggranna koltar, fjällen i bakgrunden, bastu med häftiga isvaksbadare och snön som yr runt den fyrhjulsdrivna Volvon. Zlatan som jagar i skog & mark. Men annars får vi helt enkelt sitta still i båten och låta någon annan ro, vilket jävla håll de vill.
Vi snackar alltid om att vi ska vara normkritiska. Vi ska stå emot samhällets normer, ändra dem, och vi ska vara inkluderande. Vi ska låta alla synas. Här är jag helt med! Jag vill! Men… du ska fan ha jävligt tur om du får se eller höra av någon som kommer från ovanför Dalälven i rikstäckande angelägenheter. Det är egentligen underligt. Vi hånar ofta amerikaner som inte kan hålla isär länder i Europa. Men svenskar har så extremt dålig koll på sin egen ursprungsbefolkning och på den övre delen av sitt eget land.
Eller förresten något som överhuvudtaget inte händer i Stockholm, Malmö eller Göteborg. Jag menar såklart all den glesbygd & landsbygd som står nästan helt orepresenterad, inte bara i norra & mellersta Sverige.
Sådär, nu har jag uppfyllt trollets tanke. Och det här är inte sista gången.
Alla verkade tycka att 2016 var ett hejdundrande skitår, så även jag. Det var ett kärvt år, det vill jag verkligen säga. Det kändes på något sätt som att vi alla levde så oerhört nära döden. Vintern var riktigt jobbig, sen kom våren som skulle hela mig och allting blev bara mycket, mycket sämre. Så inför jobbsommaren så var jag inte alls beredd, jag var helt enkelt slutkörd. Jag ville inte. En kanske skulle kunna säga att det var någon sorts vägg som jag närmade mig hela tiden. Hursomhelst, eftersommarsäsongen åkte vi på semester igen, denna gången en längre. Och ja, det blev helt enkelt succé. Jag kom hem utvilad, redo för kraschen som jag alltid har strax innan jul. När jag varit kroppsligt ledig från jobb alldeles för länge, suttit vid datorn för mycket och bara vill stå mitt i högsäsong i juli.
Och kraschen kom, oh ja. Det här året var inte alls olikt något annat, utan endast värre. Ni vet när en börjar gripa efter alla halmstrån, kan tänka sig att hoppa in och jobba med VADSOMHELST bara en får ta i! Och jag kunde inte ens anstränga mig för att börja gripa, eftersom jag hade opererat handleden – en investering i framtiden. Ja, såklart. Det var ju bara nu jag hade tid med det här. 6 veckors rehab och under 1kg-lyft på högerhanden. Min sambo har varit min personliga assistent.
Så ja, 2016 – not so good. Men så minns jag ju såklart bara skiten. 2016 var också året jag tog tag i min PMDS, jag tog tag i att operera mig för att kunna fortsätta jobba med det jag vill jobba med, jag fick göra en drömresa, jag fick gå på två bröllop, ja, en massa bra saker hände helt enkelt.
2017 – bring it on. Det här året har fått ett tema; att jobba mer med själen. Mer om detta senare…
Hm. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Det har alltid funnits, och verkar som att det alltid återkommer. Jag har bloggat sedan lunarstorm fanns, och jag minns hur texterna var sjukt mörka och personliga.
Någon gång sa en jävel till mig: ”Du lever inte i en teveserie, det här är verkliga livet!”. Hm. Jag vet inte riktigt vad den personen ville ha sagt. Drog jag one-liners, skapade jag intriger eller hade jag ett för brett minspel? Varesig det var det ena eller det andra, allt var sant. Jag har alltid bubblat av saker på insidan, som om allting kretsat kring mig och jag hade behövt en egen voice over. Helt sant! Jag ska inte ens förneka det. Jag älskar att diskutera, resonera, bevaka och analysera. Allt. Speciellt människor. Och mig själv.
Jag har alltid göttat mig i gamla skolkataloger, fantiserat om det förflutna (det svåra och det roliga) och gått tillbaks för att läsa gamla mail, blogginlägg och sms. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 7. Jag har haft svårt att planera för framtiden, ha drömmar, fatta att tiden går. Jag lever så ofta med att streta emot tiden. Jag vet seriöst inte varför. Så, vad vill jag säga? Bara att jag behöver få ur mig saker. Få blabba. Det verkar som att de flesta lägger ned sina bloggar och jag startar upp min igen. Som nån jävla tvärsöver. Ja, det är jag. Jag är tvärsöver. Hur många ”jag” innehöll den här texten? Här kommer 2016.
Det här är min vän Jocke. Han är en väldigt bra vän som jag inte träffat alls lika mycket som jag velat i år. Han bor alldeles för långt bort och det tycker jag är urtråkigt. Han ger mig bästa råden, är sjukt driftig och rolig, han dömer mig bara när det är helt nödvändigt (som när jag gör dumma saker mot mig själv och egentligen behöver en high-five, i ansiktet, med en stol) och han är en jävla svärmorsdröm som alltid ställer upp.
Så när han flyttar till Östersund (man kan ju alltid hoppas) då kommer jag vara helt överlycklig.
Längtan skala 3:1 